Vårdkonfliktens offer

Jag besökte själv för ett par dagar sedan en akutmottagning. St Görans var stängt p.g.a. strejk så jag fick bege mig till SöS. Trots att jag inte var döende eller allvarligt skadad var jag alltså enligt Peter Wolodarskis signerade ledare i DN ett av offren.

"Ekonomiskt drabbar de pågående aktionerna knappast arbetsgivarna inom Sveriges Kommuner och landsting, SKL, eftersom man sparar pengar på inställda behandlingar och operationer. De som får lida är patienterna." DN, Torsdag 22 MAJ 2008

Jag tycker i allmänhet att Wolodarski brukar vara skicklig och påläst men det här var väl ändå en ordentlig padda. Det enda sättet man som landsting sparar pengar på konflikten är väl om patienterna dör av i väntan på operation eller behandling. Vården ställs givetvis inte in. Den skjuts upp. Patienternas tillstånd förvärras, vilket gör ingreppen och behandlingarna dyrare och mer tidskrävande. Det, behöver man inte vara sjuksköterska för att förstå.

Men det är klart att det effektivaste sättet att hålla nere kostnader och löner är att helt enkelt ställa in vården och låta folk förgås av sig själva. Då skulle vi slippa såna här jobbiga konflikter.

Jag är själv inte fackligt ansluten men sympatiserar med sjuksköterskornas stridsåtgärder och föraktar argumenten att såna som arbetar inom samhällets mest vitala funktioner (vård, polis, brandmän) inte ska få protestera för att de då utsätter samhället för fara. Det är ju just det ansvaret de bör vara betalda för! Stridsåtgärderna ska givetvis vara proportionella och de får inte bli en utpressningsvana à la Frankrike. Vi är dock långt därifrån än så länge.

Jag tycker också att sjuksköterskornas plats på arbetsmarknaden borde uppgraderas jämfört med en del andra yrkesgrupper. Kraven är mycket högt ställda men visst är de värda det. Problemet är att om en sjuksköterska ska ha en minimilön på 22 000 kr med en 3-årig högskoleutbildning så borde jag som har cirka 6 år ha väsentligt mycket mer. Men min lön ligger i den storleksordningen och kommer inte att få mycket mer heller även om jag tycker att det skulle vara rimligt. Nationalekonomiskt skulle en sådan plötslig uppjustering innebära katastrof. Inflationen skulle explodera och vips så var alla offer istället. Jante skulle gnugga sina händer.

Därmed håller jag med Wolodarski i hans övriga analys. Miniminivåer får inte användas som allomfattande lönetak och arbetsgivarna måste axla hela sitt långsiktiga ansvar, inte bara det ekonomiska inför årsredovisningen. Att ta hand om sina anställda gör det betdyligt enklare att få en balanserad budget.

Besöket på SöS förlöpte ypperligt. Det rådde ett välordnat kaos. Jag hann inte ens bli gnällig och är imponerad över de arbetandes professionalism och stresshantering. Skulle det bara handla om sjuksköterskorna skulle jag gladeligen betala de 10 öre extra per hundralapp som deras krav skulle innebära i ökad skatt.