Bob Hansson vs. Göran Hägglund

Kulturproppen, kom igår. Den har debatterats länge. Varför detta ståhej, kan jag tycka men jag har ju inte satt mig in i den heller. Det är väl den eviga frågeställningen huruvida den ska vara kommersiellt styrd eller ej. Det enda som fastnade när jag lyssnade på nyheterna att man skulle ta bort konstnärslönen och visst, där kan jag inte annat än hålla med. En livstidslång inkomstgaranti för vad? Det påminner snarare om de kapitalistiska giriga direktörer som just dessa personer ofta kritiserar. Finanser och kultur går inte ihop. Så enkelt är det.

Bob Hansson är knappast ett okänt namn. Inte för mig längre i alla fall. Han har imponerat på, berört och underhållit mig i flera sammanhang trots att jag konstigt nog har jag inte läst ett enda av hans poetiska verk. Däremot har jag hört en del. På radio och tv och så läser jag nu detta debattinlägg. Jag skrattade rakt ut på t-banan.

Göran Hägglund är ju inte heller helt okänd. Bortsett från en stor del av den politik han står för är även han en underhållande karaktär. Han gjorde ett par riktiga paradnummer där han dömde ut, ja, vad han nu kallade det, kultureliten (fast i fulare ordalag) i Almedalen i somras. Han är giftig men jag måste ändå säga att jag tycker Bob Hanssons replik är roligare och framför allt mer träffande. Att säga att vissa människor är vanliga, är det samma som att säga att det finns människor som är ovanliga. Enligt Hägglunds resonemang är inte det förra att rekommendera. De är obekväma och har en massa åsikter. Vem är det som sitter på höga hästar? (förutom jag själv då).

VF, DN, Lena Adelsohn Liljeroth, SR