Slut på sambolivet. Utsparkad. Bitter? Ja, kanske. I synnerhet när man bor i Stockholm, arbetar inom staten i början av sin karriär med alla praktiska hinder som det innebär.
När man tänker efter är det en rätt märklig ordning som uppstått här. In- och omflyttningen samt rörligheten på arbetsmarknaden är som en kokande gryta. Speciellt gäller det de nyinflyttade och därmed samtidigt de sämst betalda akademikerna. Inget nytt problem precis.
Det sägs att det råder brist på bostäder. Samtidigt ökar inflyttningen snabbare än antalet bostäder. Det medför prisökningar på bostadsrätter och utrymme för högre svarta hyror. Det är rena paradiset för den i många fall tveksamma mäklarnäringen.
Bakom den till synes positiva rubriken i DN "Lättare att hyra i andra hand" döljer sig den något dunklare "Andrahandskontrakt säljs till högstbjudande" . Regeringen vill öka utbudet på andrahandslägenheter genom verka för friare hyressättning (läs: möjlighet att ta så kallade ockerhyror) samt skattelättnader. Skattelättnader? Måster erkänna att jag hånler. Hur många av alla dessa andrahandshyresvärdar deklarerar sina hyresinkomster över huvud taget? (Det skall jag för övrigt ta reda på).
För den som levt ett tag i Stockholm är förekomsten av den svarta marknaden knappast en nyhet. Det intressanta med denna regeringens strategi för att bekämpa "Svensson-brott", dvs brott som är mer eller mindre vedertagna av gemene man, är att legalisera dem. Det finns även andra exempel.
Detta är en farlig utveckling och beror till stor del på att regeringen, myndigheter och verk, inte har, eller inte är beredd att skjuta till de resurser som behövs för att upprätthålla lagar som demokratiskt antagits. Genom att ta bort lagen, eller undvika den slipper man arbetet och kan spara pengar. Svart arbetskraft. Felaktiga skatteavdrag och deklarationer. Insiderbrott, tull- och ekobrott, . Ja, ni ser vart det leder. En makaber och orättvis jämförelse vore att man helt enkelt tillåter kvinnomisshandel. "Det är ju ändå ett alldeles för stort problem och för svårt att komma åt".
Jag håller med om att man skall akta sig för signallagar, såna som endast signalerar samhällets ståndpunkt inför ett visst beteende men som i verkligheten inte följs upp som föreskrivet, men motsatsen är sannerligen inte bättre.
Varför undviker man att korrigera de strukturella problem som egentligen är grunden till de här symptomen?
Därför att det är svårt och kostsamt. Oftast handlar det om attityder och moral, något som är svårt att förändra. Det blir dock inte lättare att förändra genom att man kapitulerar inför dem.
När det gäller Stockholms bostadsmarknad är problembilden ganska komplex. Det är tur att det går att hyra i andra hand över huvud taget. Den höga svarta hyresnivån vore inget problem om lönerna anpassades efter det jämförelsevis extremt höga kostnadsläget. Nu är det inte så och då borde reglerna upprätthållas och inte tas bort. Det är fegt och i förlängningen kontraproduktivt.
En av de största och viktigaste arbetsgivarna Stockholm är staten. Av naturliga skäl har mycket av dennas verksamhet koncentrerats till huvudstaden. De låga lönerna och det höga kostnads- och prekära bostadsläget gör att de som kan måste, oavsett om de vill eller ej, söka sig till den privata sektorn. Det gör att de mest optimala och framåtsträvande kompetenserna inte kommer att föra förvaltningen framåt och regeringspolitiken blir av laissez faire-karaktär.
Under ytan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar