Att förtjäna sitt öde

Det finns vissa som man unnar framgång med råge och andra som man rent av missunnar.

Christan Olsson, har gjort en smyg-come back i tresteg i idrottsvärlden. 17,24 är dock svårt att smyga med. Som de flesta av våra framstående friidrottare har han dragits med allvarliga skadeproblem och beslöt för ett tag sen att lämna elitsatsningen. Han tränade nästan ingenting under förra hösten. Men som för de flesta som har en gedigen grundträning krävs inte så mycket för att återkomma till tidigare nivåer. Att "vila sig" i form, att släppa sitt krampaktiga tag om hägringen, fungerar för kroppen i allmänhet och psyket i synnerhet. Det har jag alltid hävdat. Att vara girig idrottssammanhang, dvs alltid prestera för andra skapar negativ stress som INTE botas av att vinna. Istället drabbas man nästan ofrånkomligen av utbrändhet. Antingen fysisk eller mental, eller både och.

Det kan tyckas märkligt men de verkligt stora idrottsmännen (och även andra framgångsrika personer) har oftast insikten att man behöver en högre motivation och en annan drivkraft i livet än bara nästa prestation. Inte sällan bottnar de i ens tidigare levnadsbakgrund.

Min upplevelse är att Christian Olsson alltid varit ödmjuk utan att förneka sin prestationsförmåga och framgång. Inga ursäkter, inget slingrande och krumelurer. Därför unnar jag honom all framgång och tycker att det vore rätt att göra ett nytt försök i världssammanhang. Vad har han att förlora?

Jag ska villigt erkänna att jag inte unnade Stefan Holm samma framgång. Jag gillade aldrig honom och hans far Johnny. Delvis därför att han varit extremt dryg när jag träffat honom, delvis för att han även varit onödigt dryg i andra sammanhang. Han hittade dessutom ofta en massa ursäkter till misslyckanden och kändes oäkta. I min mening jagade han också ofta medias solkatter. Ett stort behov av uppmärksamhet och yttre bekräftelse helt enkelt. Han var emellertid en väldigt bra höjdhoppare men Patrik Sjöberg var trots sitt tragiska leverne coolare.

Hyser även stor beundran för Wissman som vågat utmana trots framför allt amerikansk dominans. Han går sin egen väg.

Den andra goda idrottsnyheten är givetvis Zlatans övergång till Barcelona. Jag gillar visserligen italiensk fotboll (dock inte Inter) bättre men Barcelona är förmodligen världens bästa lag. Man har inte bara ett helt otroligt facit utan även en attraktiv fotbollsfilosofi med världens mest entusiastiska supportrar. Man har många av världens bästa spelare och egon och får dem samtidigt att lagprestera på ett överlägset sätt. De gör det roligt att se på fotboll även för en amatör. Alla turer och pengar i omlopp, ja, det är en annan historia. Jag kan bara glädjas åt Zlatans framgång både som spelare som människa. De gånger jag träffat honom har han varit precis så lekfull som han ofta ger intryck av i TV-intervjuer. Han gör sin grej och han gör den bra. Nuförtiden har han dessutom lyckats integrera den med professionalitet. Det är stort. Jag hoppas att hans inställning kan göra att han levererar genast i Barca-tröjan.

Zlatan har gjort en resa av sällan skådad natur i Sverige. Det är inspirerande och borde så vara för alla. Man måste inte vara bäst på allt men man måste våga gå sin egen väg - Zlatanism.

Klüft, Kallur, ja, jag hoppas på er också men det är något som ligger i vägen. Gör som Christian! Släpp och börja om! Vägen tillbaka är kortare än vad ni tror.

Zlatan i Expressen, i Aftonbladet (här och här), i SvD
Barca