Att målsättningen är att myndigheter och departement ska hålla sig inom sina budgetramar är ganska självklart. Inom bloggosfären återkommer detta argument i olika former (här, här och här).
UD har tveklöst ett rykte om sig att vara alltför vidlyftigt. (Det förbättrades inte av den tidigare serien Diplomaterna i SVT). Till viss del beror detta givetvis på att UD:s verksamhetsområde, världen, är i ständig förändring. Därför måste verksamheten ständigt anpassas och återanpassas. Katastrofer, schismer, epidemier, krig etc. kommer och går. Därför, anser jag nog, att man ibland får ha överseende med UD:s budgetdisciplin. Det är inte bara förutsättningarna som förändras. Även regeringens politiska prioriteringar är givetvis styrande och det är i denna skärningspunkt som de flesta frågor uppstår. Vad ska UD göra? Vad ska man uppnå?
När jag skummar igenom UD:s faktabroschyr slås jag exempelvis av att en av huvudverksamheterna, biståndet, är organiserat på ett intressant sätt. I likhet med regeringens miljöpolicy som stiplurerar att bidrat til att minska miljöpåverkan i andra länder även ska kunna räknas in i den nationella miljöpolitiken, räknar man också in exempelvis kostnader för asylsökande från u-länder som en del av biståndspolitiken. Med lite kreativitet kan man dessutom se till att områdena dubbelräknas under begreppet "hållbar utveckling". Det har gjort att fem procent av biståndsanslagen omdistribuerats från Sida till UD. Med största sannolikhet är det i verkligheten en minskning av biståndsanslaget som beror på att man räknar in kostnader för asylärenden till UD som legat någon annanstans. Om så är fallet är det fult.
Det finns också en del andra områden som UD traditionellt ansvarat för. Diplomati i konflikter, främjande av den generella Sverigebilden och förmedling av information och affärskontakter. Sverige är ett extremt handelsberoende land och därför har konsulat och ambassader i nyckelstäder varit viktiga. Den vanlige diplomaten har emellertid fått en allt mindre roll i affärskapandet i takt med att organisationer som delfinansieras av näringsliv och UD blivit mer specialiserade, såsom Invest in Sweden Agency och Exportrådet. Dessa har egna kontor och anställda. Därför kan jag förstå att konsulat i affärshubbar som LA och NY har tjänat ut sin roll på dessa områden. Outsourcing av dem görs med fördel till de för ändamålet specialiserade och finansierade organisationerna. Det som däremot återstår är fortfarande främjandet av den svenska kulturen, Sverige som turistdestination och som en viktig neutral diplomatisk part. (Hans Blix, Jan Eliasson, Olle Wästberg, Olof Palme, Carl Bildt, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Nobels fredspris etc.) I detta ljus vill jag påstå att nedläggningsbeslutet av NY och Colombo är felaktigt och att öppningen i Kabul och Minsk är riktiga. Utrikesförvaltningen gör därmed rätt i att outsourca rena näringslivsfunktioner men bör inte underskatta de mer generella diplomatiska och kulturella relationerna.
Budgetargumentet
Även andra myndigheter är utsatta för "externa chocker" men förändringarna är oftast inte lika dramatiska, varför man kan ha högre krav på dem. Ett sånt exempel är dock malandet om vår förestående svinepidemi. Vem ska betala för detta? Maria Larsson (som backas upp av Hanne Kjöller) säger strängt att detta är varje landstings uppgift. Märkligt nog skulle man med samma budgethänvisning kunnat kräva att man inte skulle öppna konsulatet i Phuket 2005 och att inga extra medel skulle tillföras vid tsunamikatastrofen. Det fungerar dock inte så. När den politiska katastrofen och efterklokheten är ett faktum finns plötsligt medel och åtgärder, trots att det kanske vore billigare att ha agerat preventivt.
På grund av ovanstående anledning är jag ganska övertygad om att regeringen kommer att skjuta till pengar i smittskyddssyfte om det visar sig att en tredjedel av den arbetsföra befolkningen inte längre är arbetsför. Borg kommer också att agera när det gäller arbetslöshet och näringspolitik men INTE förrän katastrofen (och opinionssiffrorna) är ett faktum. Det är möjligt att det är en ansvarig budgetpolitik men politiken är inte till för att skydda budgeten. Den är till för att skydda alla medborgare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar