Fildelning och spionverksamhet

Det här är framför allt ett korrektionsinlägg som jag inte förväntar mig att någon läser förrän jag hänvisar till det senare.

Angående tidigare inlägg om att IPRED öppnar en slags jaktmarknad (med bountyhunters) på fildelare. IPRED gör givetvis att dessa redan är aktiva. Utgivningsbolagen har istället för att ansvara för distributionen av upphovsrättsinnehavarnas verk fått uppgiften att kontrollera och strypa utbudet. Det borde synas på kompetenssammansättningen i dessa företag. Den föredragna inriktningen i kompetensproflen torde snarare vara juridik än marknadsföring. Även om de strävar efter att bibehålla denna position för att över huvud taget fylla någon funktion för sina artister, bedömer jag att "bountyhunters"-företag kommer att uppstå eftersom IPREDs syfte är att på bred front stämma personer. För att bestämma vilka "brottslingar" som är värda att följa upp och stämma behövs ett stort underlag av potentiella förövare. Det är denna jakt som man finansierar när man köper inspelningar. Det är märkligt och olyckligt.

Häromdagen gick det en dokumentär om NSA och diverse andra amerikanska underrättelsetjänster. Den illustrerar ett antal olika problem och paradoxer med reglerad och oreglerad informationsinsamling, analys och distribution. Den kanske viktigaste är hemlighetens paradox. NSA är så hemligt att det i många fall misslyckas att uppfylla sina uppdragsgivares önskningar (ibland också beroende på att uppdragsgivarnas önskningar förändras, gärna också i efterhand).

Det är ganska vanligt att underrättelsetjänster hamnar i detta balansproblem. Man vill inte avslöja resultatet av sin informationsinsamling av rädsla för att avslöja sina metoder, tillkortakommanden och makt (ofta finns också regler för informationsdistribution). Men det är här det går ordentligt fel. Genom att hänvisa till ovanstående bevekelsegrunder och därmed "slippa" dela med sig av information blir underrättelsetjänsten alltmer sluten.

Eftersom man anser att informationsdelning med andra underrättelsetjänster eller med sina uppdragsgivare inte är möjlig tar man alltfler egna viktiga operativa och strategiska beslut. Istället försöker man att skapa sig en egen "riktig" bild, trots att den bilden innehåller information ifrån områden utanför jurisdiktionen. Därför byggde till exempel CIA en egen övervakningssatellitmottgare trots att NSA redan hade en och en tillhörande satellit. Därför efterfrågade NSA en förändring i lagstiftning som gav dem möjlighet att använda sin kapacitet även inrikes. Lagarna kallas för FISA och G.W. Bush godkände undantag för NSA som därmed nu kan spana fritt även inrikes. En viktig mekanism är också att underrättelsetjänster alltid kan använda sig av sina egna misslyckanden för att kräva utökade befogenheter. Möjligheten att inte presentera resultat för sina uppdragsgivare och finansiärer och restriktiv lagstiftning gör att underrättelsetjänster så småningom växer som egna organismer. Utomstående kan inte bedöma huruvida deras hot eller brist på hot är sanna. Man skaffar sig större och större anslag och makt.

Så länge som de demokratiska institutionerna inte tillåts insyn är det omöjligt att veta om underrättelsetjänsten uppfyller sin funktion. De ska alltså finansiera verksamheten in blanco. Antalet NSA-anställda uppgår idag till 35 000 st.

Allt det här blev uppenbart före 9/11. Alla underrättelseorganisationer hade viktiga pusselbitar som man vägrade dela med sig av. Det gav ju dem möjlighet att hävda den egna organisationens viktighet. Därför fattade man beslut som fick rent kontraproduktiva resultat. De enda som gynnades var terroristerna som kunde operera fritt. Man försökte ändra på detta genom att utöka underrättelsetjänsternas befogenheter och koordinering genom the Department of Homleand Security. Resultatet är oklart.

Det här illustrerar precis vikten av att granska FRA-lagens utformning i allmänhet och dess resultat i synnerhet. Det illustrerar också att mer information inte alltid är bättre. Resultatet hänger alltid på analytikern och dess uppfattning av sitt uppdrag. Informationen för att undvika en attack fanns redan i den här situationen. Nu är man istället fast i hanteringen av alldeles för mycket information, vilket gör att resurserna sannolikt inte fördelas optimalt.

FRA-lagen tillåter det som hänt i USA (genom att skapa en superunderrättelsetjänst) och skapar ofrihet och osäkerhet, vilket råkar sammanfalla exakt med terroristernas mål.

Så länge man inte presenterar sina resultat och tillkortakommanden är sannolikheten att makten missbrukas (medvetet eller omedvetet) av myndigheter och statliga organisationer i hemlighetens namn. Tullverket, Skatteverket, Säpo, SSG, Polisen, Rikskrim, UD etc är alla organisationer som skulle vilja ha tillgång till FRA-information trots att man med största sannolikhet ännu inte kan hantera redan tillgänglig information i tillräckligt hög omfattning. När man kan presentera att man uttömt resultatmöjligheterna av redan tillgänglig information. Inte förrän då, kan man diskutera att utöka möjligheterna.